det här med hemlängtan
Publicerat den
Att åka helt själv till andra sidan atlanten, till en främmande stad man aldrig visste fanns förut. Att komma till en främmande familj man inte hade någon aning om, ens existerade och där ska man leva i ett år. Det är rätt sjukt ändå, att man kan känna sig så hemma. För jag känner mig som hemma, det känns som att jag har varit här mycket längre än bara tre veckor.
Än så länge har jag inte haft någon hemlängtan alls. Men på ett skrämmande sätt väntar jag på att den där dippen alla pratar om ska komma. Innan jag åkte sa alla att det är efter de första veckorna, då allt blir en vardag, som dippen kommer. Men de jag har pratat med har haft sin dipp de första veckorna, medan jag inte har haft någon alls. Jag är rädd för den där dippen, och jag liksom väntar på att den ska komma på något sätt. För alla har pratat om den så mycket, och jag vill verkligen inte ha en stor dipp, men jag antar att det bara blir sämre om jag väntar på att den ska komma.
Jag trodde att det skulle vara svårare, det här med hemlängtan. Jag trodde att det skulle vara sjukt jobbigt att kolla igenom instagram, när alla kompisar har lagt upp massa bilder på när de har det jätteroligt. Men det tar farktiskt inte emot ett dugg när jag ser det. Det är klart jag saknar mina kompisar, men jag har det bra här. Jag får uppleva massor av saker de inte får. Tidsskillnaden gör det bättre också tycker jag, för när jag ser alla de där bilderna har jag alltid fullt upp med något annat. De första två veckorna var jag även väldigt rädd för att lyssna på musik, sådan musik som jag lyssnade på i somras, för jag var rädd att det skulle ta fram massa känslor.
Klart jag saknar min familj och mina vänner. Hemma kommer alltid att vara hemma. Borta bra men hemma bäst. Och inget kommer kunna ändra på det heller. På något sätt har jag inte heller fattat än att jag inte kommer få se dem på nio månader. Men jag har det bra här också. Jag vill inte lägga ner tid på att vara ledsen, som jag kommer ångra sedan. Allt där hemma finns ju fortfarande kvar. Redan innan jag åkte bestämde jag mig för att inte vara deppig, tänka positivt och försöka njuta så mycket det bara går. Jag saknar min familj ända sedan jag åkte, deras röster och närhet. Men de finns ju alltid där. Och jag vet att de vill att jag ska njuta av mitt år här.
Är det inte konstigt att man kan känna sig så hemma i något så främmande..? Jag har saker att göra hela tiden, och jag vet att det gör allt bättre för då får jag massa annat att tänka på. Tänker faktiskt inte på Sverige så mycket, hehe, mest på personerna jag saknar. Även fast jag saknar dem så är jag inte deppig, jag saknar dem även fast jag inte har hemlängtan. Det är jättekonstigt det här med hemlängtan, jag kan inte beskriva hur jag känner. Jag försökte haha, men vet inte hur bra det blev... Och juste, det jag saknar mest i "matväg" är vattnet. Vattnet här har massa järn eller salt i sig och är inte alls speciellt gott. Träffade en tjej som hade varit i Sverige, och hon tyckte också att vattnet där var det godaste hon druckit :)
Än så länge har jag inte haft någon hemlängtan alls. Men på ett skrämmande sätt väntar jag på att den där dippen alla pratar om ska komma. Innan jag åkte sa alla att det är efter de första veckorna, då allt blir en vardag, som dippen kommer. Men de jag har pratat med har haft sin dipp de första veckorna, medan jag inte har haft någon alls. Jag är rädd för den där dippen, och jag liksom väntar på att den ska komma på något sätt. För alla har pratat om den så mycket, och jag vill verkligen inte ha en stor dipp, men jag antar att det bara blir sämre om jag väntar på att den ska komma.
Jag trodde att det skulle vara svårare, det här med hemlängtan. Jag trodde att det skulle vara sjukt jobbigt att kolla igenom instagram, när alla kompisar har lagt upp massa bilder på när de har det jätteroligt. Men det tar farktiskt inte emot ett dugg när jag ser det. Det är klart jag saknar mina kompisar, men jag har det bra här. Jag får uppleva massor av saker de inte får. Tidsskillnaden gör det bättre också tycker jag, för när jag ser alla de där bilderna har jag alltid fullt upp med något annat. De första två veckorna var jag även väldigt rädd för att lyssna på musik, sådan musik som jag lyssnade på i somras, för jag var rädd att det skulle ta fram massa känslor.
Klart jag saknar min familj och mina vänner. Hemma kommer alltid att vara hemma. Borta bra men hemma bäst. Och inget kommer kunna ändra på det heller. På något sätt har jag inte heller fattat än att jag inte kommer få se dem på nio månader. Men jag har det bra här också. Jag vill inte lägga ner tid på att vara ledsen, som jag kommer ångra sedan. Allt där hemma finns ju fortfarande kvar. Redan innan jag åkte bestämde jag mig för att inte vara deppig, tänka positivt och försöka njuta så mycket det bara går. Jag saknar min familj ända sedan jag åkte, deras röster och närhet. Men de finns ju alltid där. Och jag vet att de vill att jag ska njuta av mitt år här.
Är det inte konstigt att man kan känna sig så hemma i något så främmande..? Jag har saker att göra hela tiden, och jag vet att det gör allt bättre för då får jag massa annat att tänka på. Tänker faktiskt inte på Sverige så mycket, hehe, mest på personerna jag saknar. Även fast jag saknar dem så är jag inte deppig, jag saknar dem även fast jag inte har hemlängtan. Det är jättekonstigt det här med hemlängtan, jag kan inte beskriva hur jag känner. Jag försökte haha, men vet inte hur bra det blev... Och juste, det jag saknar mest i "matväg" är vattnet. Vattnet här har massa järn eller salt i sig och är inte alls speciellt gott. Träffade en tjej som hade varit i Sverige, och hon tyckte också att vattnet där var det godaste hon druckit :)
Jag älskar er mest av allt
Plajsyy du är inte ensam!!! Jag har ingen hemlängtan alls hittills och fruktar också "dippen" alla snackar om, men det kommer nog gå bra, vi kanske är undantag ;)))
Mickan