Nu är jag ju hemma igen i lilla landet lagom efter knappa tre veckor i Turkiet, rättare bestämt 19 dagar. 19 dagar som känts som en evighet samtidigt som de har gått otroligt fort. Tiden har flugit förbi men samtidigt känns det som ett år sedan jag satt där i min säng med Sophie, Martina och Lovisa precis innan vi åkte till Arlanda. Det känns nästan som att jag har varit med om två olika resor på en resa. Det kanske låter knasigt och konstigt, men så känns det. Att jag först var på en resa med familjen i tolv dagar och sedan med Sophie i sju dagar. Men allt på samma ställe.

 

Jag har haft det så otroligt bra i Turkiet. Mysiga stunder med familjen, goda middagar, härliga promenader, tidiga mornar och fina solnedgångar. De första dagarna var dock inte alls roliga för då var jag mest bara nere. Jag var tyvärr bara ledsen hela dagarna. Men sedan ryckte jag upp mig, för jag orkade inte vara ledsen längre. Orkade inte ha alla sömnlösa nätter och orkade inte behöva låta min familj se mig så nere. Så efter det mådde jag faktiskt väldigt bra och hade en himla bra tid med min familj. Och när Sophie kom dit hade vi det väldigt roligt. Träffade nya personer, dansade hela natten lång, var ute och myste på kvällarna, solade och badade. Ja, vi hade det så himla bra bara.

 

Igår innan vi skulle lämna huset och bege oss till flygplatsen kändes det ganska skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst, som man brukar säga. Även fast det inte är så många av mina kompisar hemma än så tyckte jag att det skulle bli skönt att komma hem. Hem till det hus jag bott i hela mitt liv, där jag känner mig trygg i alla lägen. Visst det kanske låter konstigt, men mitt hus är en sådan plats där jag alltid känner mig trygg. Jag har växt upp här och har otroligt många minnen som tillhör det här huset. Och jag tror alla har någon sånhär plats. Men nu när jag väl är hemma så vill jag tillbaka. Vi kom hem sent igårkväll. Och redan på flygplatsen kunde jag känna ett slag av ångest. Eller jag ska inte kalla det för ångest, för det var nog bara verkligheten som kom tillbaka till mig. Allt var så lätt i Turkiet. Det var så bekymmerslöst allting och stress fanns liksom inte. Man vaknade på morgonen, åt frukost i lugn och ro ute där det redan hunnit bli så varmt att man bara kunde vara i skuggan. Tog dagen som den kom, inga begär och inga krav utan man bara var. 

 

Nu när jag kom hem så föll allting på plats och verkligheten kom tillbaka till mig. Det är nu jag börjar inse att jag snart ska lämna Sverige för tio månader. I onsdags fick mamma ett samtal och det var från STS. Jag har fått min placering och min värdfamilj (!!!!!). Den åttonde augusti åker jag åker jag till New York en vecka på ett förläger med andra utbytesstudenter och sedan åker jag till min värdfamilj. Jag åker alltså om mindre än två veckor. Och bara för några dagar sedan visste jag inte ens var jag skulle bo. Om mindre än två veckor kommer jag inte få se min familj och mina vänner på tio månader. Hela tiden har jag tänkt att jag klarar detta. Tio månader, det är ju ändå inte så länge. Det är klart jag klarar det, för sedan när jag kommer hem kommer jag ha all tid i världen för alla mina nära och kära. Men nu börjar jag inse att jag faktiskt åker om elva dagar. Det är nu all tid blir så värdefull, man börjar tänka annorlunda. Att kanske kommer jag inte få göra detta på tio månader, och allt får en annan betydelse. Trots att jag börjar känna att jag inte vill säga hejdå till mina vänner och min familj så är jag så otroligt taggad. Jag är så otroligt taggad på att lämna allt här hemma, uppleva något nytt i ett annat land, i USA, växa i mig själv och lära mig mer än någonsin. Det är klart det inte kommer vara lätt hela tiden, men jag ska klara detta. Jag ska leva mina tio månader i USA till fullo, varenda sekund av dem. För det är något som kommer följa med mig hela livet ut.