Med té-koppen i min hand och boken "Bara inte du" liggandes på bordet, sitter jag här ute och tittar ut på vår underbara utsikt. Hahah poetiskt. Nej skoja, kanske inte riktigt men orkade inte med en vanlig början på ett inlägg, så detta kanske blev liite gay men jaja :) Vaknade upp för ungefär sextio minuter sedan och har inte gjort ett skvatt sen dess, förutom att jag har lyft min gump upp ur sängen, gått ner för trappan och hällt upp té från tékannan som pappa nyss fyllt med té, i min rosa kopp. 

När jag vaknade upp imorse kände jag direkt att detta kunde bli en sådär jobbig dag. En såndär känslomässig dag, då tankarna bara tillbringas honom, då det bara är han som cirkulerar i min hjärna, när all glädje skjuts undan och fram kommer den ledsna Clara som bara är tyst och nere, en såndär dag då matlusten inte finns längre för den är som tappad på den djupaste botten, då jag plågar mig själv lite för mycket - omedvetet som medvetet, när gråten hela tiden vill tränga sig ut genom ögonen och en såndär dag då de roligaste sakerna inte längre är roliga. Ja, precis en såndär dag. Någon av er kanske känner igen sig? Jag har haft många sådana dagar de senaste fem veckorna, kanske lite för många såndana dagar... Men jag har bestämt mig för att detta inte ska bli en såndär dag. Ingen dag framöver ska bli så, om inte han har det, varför ska jag då ha det? Jag ska vara stark och glad istället, jag ska vara den gamla goa Clara. Och om en tanke tillbringas honom, ska det vara en tanke av glädje och stolthet. För jag orkar inte vara ledsen längre, och det är svårt, nästan lite för svårt ibland men jag klarar detta, jag klarade ju det igår :) Och för att vända denna dag som kan gå åt fel håll ska jag läsa min bok. Brukar aldrig läsa (tyvärr..) men det är himla skönt när man vill få tankarna på annat!