varför jag är hemma
Publicerat den
Jag har ju inte berättat varför jag inte åkte till USA den 8e, kom jag på nu... Och det är något jag kanske egentligen inte borde ta upp här på bloggen, men nu känner jag faktiskt för att göra det. Det är även ett sett för mig att skriva av mig lite på.
I somras hände det så mycket på så kort tid. Och bara en vecka innan jag skulle åka, lämnade min farfar oss här på jorden för att bli en ängel där uppe i himlen. Hela sommaren har nästan varit som en chock för mig, och när detta hände blev chocken ännu större och värre. Veckan innan jag skulle åka levde jag, och min familj, lite som i ett vakuum. Jag kunde inte packa, kunde inte relatera tiden, kom inte ihåg någonting alls kändes det som, kunde inte göra alla de där viktiga sakerna jag verkligen behövde få gjort, jag kunde inte alls förstå att jag inom en vecka skulle lämna Sverige för ett år. Jag var bara så himla förvirrad hela tiden helt enkelt.
På onsdagseftermiddagen, den 7e, fick vi reda på att jag kunde stanna hemma tre veckor till. Det var inte alls säkert att det skulle gå, då jag behövde ha bekräftelse från skolan i USA. Men det gick, och det är jag glad för. Min värdfamilj var väldigt förstående över att detta, vilket jag också är mycket tacksam för. Att stanna hemma i tre veckor till, har varit väldigt skönt. Dagarna innan jag egentligen skulle åka hade jag tankarna på helt andra saker och jag var bara inte mentalt redo för att åka för ett år. Det var så svårt att förstå att jag skulle åka. Och jag tror ingen hade insett att jag skulle åka faktiskt. Nu när jag har fått extra tid här hemma, har jag även fått tid till att umgås med mina nära och kära mer. Jag känner att jag fått tillbringa mer tid med dem jag älskar och att jag kommer få ett bra och stabilt hejdå. Det var som Andreas så bra sa - att man måste få allt avklarat på hemmaplan, innan man lämnar och påbörjar nya saker. Man måste först stänga en dörr bakom en, för att sedan öppna nästa. Och som pappa sa; min "försening" kommer ge mig styrka och en inre ro, under mitt utbytesår, som jag inte skulle haft annars.
Dessa tre extra veckor här hemma har gett mig tid till att smälta saker. Viktiga och tunga saker. Men det viktigaste av allt - och det jag sa från första början - är att jag får ett sista riktigt farväl till dig farfar. ❤
I somras hände det så mycket på så kort tid. Och bara en vecka innan jag skulle åka, lämnade min farfar oss här på jorden för att bli en ängel där uppe i himlen. Hela sommaren har nästan varit som en chock för mig, och när detta hände blev chocken ännu större och värre. Veckan innan jag skulle åka levde jag, och min familj, lite som i ett vakuum. Jag kunde inte packa, kunde inte relatera tiden, kom inte ihåg någonting alls kändes det som, kunde inte göra alla de där viktiga sakerna jag verkligen behövde få gjort, jag kunde inte alls förstå att jag inom en vecka skulle lämna Sverige för ett år. Jag var bara så himla förvirrad hela tiden helt enkelt.
På onsdagseftermiddagen, den 7e, fick vi reda på att jag kunde stanna hemma tre veckor till. Det var inte alls säkert att det skulle gå, då jag behövde ha bekräftelse från skolan i USA. Men det gick, och det är jag glad för. Min värdfamilj var väldigt förstående över att detta, vilket jag också är mycket tacksam för. Att stanna hemma i tre veckor till, har varit väldigt skönt. Dagarna innan jag egentligen skulle åka hade jag tankarna på helt andra saker och jag var bara inte mentalt redo för att åka för ett år. Det var så svårt att förstå att jag skulle åka. Och jag tror ingen hade insett att jag skulle åka faktiskt. Nu när jag har fått extra tid här hemma, har jag även fått tid till att umgås med mina nära och kära mer. Jag känner att jag fått tillbringa mer tid med dem jag älskar och att jag kommer få ett bra och stabilt hejdå. Det var som Andreas så bra sa - att man måste få allt avklarat på hemmaplan, innan man lämnar och påbörjar nya saker. Man måste först stänga en dörr bakom en, för att sedan öppna nästa. Och som pappa sa; min "försening" kommer ge mig styrka och en inre ro, under mitt utbytesår, som jag inte skulle haft annars.
Dessa tre extra veckor här hemma har gett mig tid till att smälta saker. Viktiga och tunga saker. Men det viktigaste av allt - och det jag sa från första början - är att jag får ett sista riktigt farväl till dig farfar. ❤
