Nu la jag mig precis i min säng, och det känns så sjukt att tänka att det är sista gången jag gör det på ett år. Om fyra timmar ska jag upp igen och om ungefär åtta timmar lyfter planet. Och min resa är igång. 

Det är så himla svårt att beskriva allt hur jag känner just nu. Jag är konstigt nog inte så ledsen över att lämna allt här hemma som jag trodde att jag skulle vara. Det är klart det är jobbigt att säga hejdå och det är så svårt att inse att jag inte kommer få träffa de personer jag träffar varje dag, på ett år. Men på något sätt känns det här så bra ändå. Som att en del av mig redan är där. Jag har varit inställd på att åka så länge nu.

Jag kommer ihåg för sex år sedan, då det var min bror som lämnade oss för ett år. Hans rum då, var det som är mitt idag. Och jag minns hur pappa, Oscar och jag satt här på sängen, som då var hans, och jag bara grät. Jag var så himla ledsen, trots att jag bara var tio/elva år och inte förstog så mycket av det som faktiskt skulle ske. Och det känns så sjukt, att nu sex år senare, sitter jag i samma säng men nu är det istället min tur att åka. 

Jag kan inte riktigt förstå att jag gör detta. Och eftersom jag aldrig någonsin varit med om detta förut, har jag inget att relatera till. Jag kan inte relatera hur lång tid tio månader är. 

Jag hoppas att jag inte är så rädd och nervös som jag faktiskt skulle kunna vara, för att jag har intalat mig själv så pass länge att det här året kommer gå så snabbt. Jag vill inte att hemlängtan eller rädsla ska förstöra mitt år, och det tänker jag inte låta det göra heller. Jag ska leva, göra det bästa av varje situation, och tänka att det här är enda gången i mitt liv jag får den här möjligheten att göra detta. 

För snart ett år sedan tog pappa upp ämnet om utbytesstudent, och nu är det bara några timmar kvar tills mitt, förhoppningvis bästa år börjar. Och jag är så otroligt tacksam för att pappa tog upp det ämnet, för annars vet jag inte om jag faktistk hade åkt. I våras tipsade pappa mig om saker jag skulle ta reda på innan jag åkte till USA, då kändes det som flera år kvar. Nu är tiden inne. Nu är den tid inne, som alltid varit en evighet bort. 

Jag har så mycket känslor inom mig just nu, och jag skulle verkligen vilja få ner allt i en text. Men jag kan inte sätta ord på alla mina känslor, och de är så otroligt många, att det skulle bli alldeles för långt. Jag är lite pirrig, mest för flygningen imorgon, men jag är också så glad att jag gör detta. Det känns så bra just nu. Efter många tårar och många tråkiga avsked, säger jag nu godnatt i Sverige för sista gången på ett år. Nu vet jag inte hur många gånger jag har sagt "för sista gången på ett år" till alla möjliga saker jag gjort, men det är något så stort för att kunna förstå. Nästa gång jag skriver, kommer jag vara någonstans på min resa, kanske hinner jag skriva något imorgonbitti. Men godnatt nu mannar, nu ska jag försöka få lite sömn. Jag är så jäkla taggad på det här.