Godmorgon alla fina. Idag vaknade jag upp vid tjugo i sju och kände mig så pigg, trots att jag sovit så lite. Jag vaknade upp bredvid min fina lillasyster och det slog mig att jag bara har ett dygn kvar i Sverige innan jag åker för ett år. Tankarna började flöda i mitt huvud och jag började undra vad fasiken har jag gett mig in på. Samtidigt som jag tänkte att jag inte alls är redo för detta, är inte redo för att säga hejdå till min familj för ett år, så vill jag bara befinna mig i USA just nu. Jag vill dit nu. Jag gick in till mamma och pappa, la mig i deras säng, som jag gjort ända sedan jag var nyfödd. Och jag tänkte att detta kommer jag inte få göra på ett helt år. Andades in, och det var som ett minne sparades likt ett foto som precis knäppts av. 

Just nu vill jag bara stoppa tiden, så att jag har så mycket tid jag vill och behöver för att säga hejdå till alla mina nära och kära. På senaste har jag känt att tiden är mycket snabbare än jag, jag hinner liksom inte med. Det är som att tiden har blivit min fiende. Allt går så fort och jag är så förvirrad... 

Förlåt för alla känslomässiga inlägg på senaste. Men just nu är det så mycket på så kort tid. Ni kanske har fått uppfattningen av att jag är deprimerad eller något atm, men det är jag verkligen inte. Jag har bara fått uppleva olika sidor av livet, vissa jag aldrig varit med om förut. 

Snart ska jag träffa min älskade vän Matilda. Idag måste jag säga hejdå till alla mina nära och kära. Tandläkarbesök är även inbokat idag på eftermiddagen. Idag ska jag ta vara på all tid som finns, jag ska njuta av den sista tiden jag har kvar här i Sverige på ett år. Ha en bra onsdag!