Om en vecka sitter jag på ett flygplan påväg till New York. I New York ska jag vara i en vecka men andra utbytesstudenter från STS, andra som står inför samma äventyr som jag. Och om två veckor åker jag till min värdfamilj. Jag ska bo i staten Montana, i en liten stad som heter Winifred. Staden har ungefär 200 invånare och i mitt high school går det 30 elever. Familjen jag ska bo hos bor på en farm och består av mamma och pappa, två yngre systrar och en yngre bror. Det verkar som en jättebra och mysig familj som gillar att åka skidor och hästar, precis som jag. Winifred är en stor skillnad och kontrast från hur jag bor här hemma, då det till exempel går 1500 elever i min skola här hemma. Och det kommer bli ett annorlunda år. Men det är ju det som är meningen, ett riktigt utbyte. Det är ju ingen poäng med att komma till en stad som liknar Stockholm eller så man bor och lever nu. Året är till för ett utbyte, vilket jag verkligen kommer få. 

"Det blir vad man gör det till" är något jag brukar säga ganska ofta. Allt är i mina händer och året blir vad jag gör det till. Igår sa mamma till mig "när du är i USA, ska du leva varenda minut. Du ska bara koppla av och leva i nuet, för du kommer bära med dig det hela livet sedan. Och detta är en chans du bara kommer få en gång i hela ditt liv". Och hon hade precis rätt i det hon sa. När jag kommer dit ska jag verkligen leva mig in i mitt år, jag ska ta vara på all tid jag har och jag ska göra mitt utbytesår till det bästa. 

Jag är så otroligt taggad på att åka! Den här veckan har varit väldigt känsloladdad för att det är nu jag inser att jag faktiskt ska lämna min familj och mina vänner i ett år. Men samtidigt är detta utbytesår något så stort för mig, och främmande på något sätt, att jag knappt insett att jag ska åka. Jag kan inte tänka mig in i situationen eftersom jag aldrig varit med om något liknande. Jag pratade med en tjej häromdagen som precis hade varit på konfa i England. Hon åkte dit utan några kompisar vid sin sida, helt själv i tre veckor. Och jag tänkte "oj vad modig!!!", sedan kom jag på mig själv. Jag ska också åka helt själv, utan familj eller vänner vid min sida, fast inte i tre veckor utan i ett år. Folk säger att jag är modig, att de aldrig skulle våga åka iväg, och de kan nästan inte förstå att jag ska åka iväg helt själv. Vadå modig? Jag tänker inte mig själv som speciellt modig, jag brukar tyvärr inte vara den modigaste. Men jag vet att detta kommer bli ett sjukt kul år i USA. Jag tror det mer handlar om en vilja, för vill man så klarar man det. 

Jag kan vara stolt över mig själv att jag gjort mitt val. För tyvärr är vi människor ofta så att man inte vågar göra en stor förändring i sitt liv. Man är nöjd med det man har och man har det bra som det är, därför vågar man inte riktigt stå där i vägsjälet och ta den lite längre krokiga vägen istället för den korta raka. För att det kan ju vara så att allt det där bra man har ändras. Men faktum är att i detta fall, tror jag bara att det man har kan ändras till något så mycket bättre. Visst, det finns fler anledningar till att inte åka, men jag tror att detta är en liten anledning som finns inom oss alla. En sak som många ser som negativ är att jag kommer behöva "gå om" när jag kommer hem igen. Men jag går inte om tvåan, utan jag börjar bara helt enkelt där jag lämnade. Och att jag ska behöva gå med de som är ett år yngre är nog det minsta problemet eller bekymret med utbytesår. Jag tycker inte att det handlar om vad jag missar här hemma under tiden då jag är borta, utan frågan är hur mycket jag får uppleva som inte mina kompisar får göra. Hur mycket jag kommer få lära mig, hur mycket jag kommer få uppleva, hur många olika människor jag kommer få träffa, som inte mina vänner här hemma kommer få. 

Jag vet inte, jag skrev bara av mig lite. Och jag är så sjukt jävla taggad.