berg-och-dalbana
Publicerat den
Har så himla mycket tankar och känslor inför USA nu, att det nästan känns som att de inte är några alls. Mina känslor har typ sin egen bergochdalbana inom mig, för de ändras hela tiden. Imorse, fick jag en väldigt konstig rädsla, men det var liksom ingen vanlig rädsla. Jag kände liksom, varför gör jag ens detta. Ungefär 10 sekunder efter detta var jag så taggad. Nu ikväll, när jag kom hem från Astrid var jag så jäkla taggad. Taggad på allt - att lära mig flytande engelska, att bo i Winifred, att uppleva saker jag aldrig upplevt förut och bara leva.
Idag när jag och mamma packade, pratade vi om skolan och så för att det är en sak jag är ganska nervös över. Jag ska till exempel spela i volleybolllaget, trots att jag inte alls är speciellt bra på det haha. Men mami min som är så smart, sa att jag bara ska ta det här året som en enda stor upplevelse. Att jag ungefär ska se det som en stor semester, uppleva saker, växa i mig själv och leva livet. Sedan sa hon också att det här är något jag bara kommer få uppleva en gång i hela mitt liv, för att om man gör det senare i livet kommer det inte alls vara på samma sätt. Mamma fick aldrig en såndanhär chans att åka, och det är hon väldgit ledsen över. Jag är så tacksam och glad över att jag gör detta. Jag är så otroligt taggad, men samtidigt lite nervös. Om bara 2 dagar, 6 timmar och 35 minuter befinner jag mig på Arlanda för att checka in och påbörja mitt äventyr.
Att säga hejdå till alla är otroligt jobbigt. Jag vill ha några "mental break down" med min familj innan jag åker. Men det är som att jag inte känner något när jag är med min familj, det är jättekonstigt och går inte att förklara. Det kanske låter sjukt, men det är något jag har lärt mig i somras. Att man verkligen ska gråta ut och bara ta ut alla känslor på en gång, för att då är det lättare att gå vidare sedan. Man ska inte hålla inne något för då blir det bara jobbigare i längden.
Idag när jag och mamma packade, pratade vi om skolan och så för att det är en sak jag är ganska nervös över. Jag ska till exempel spela i volleybolllaget, trots att jag inte alls är speciellt bra på det haha. Men mami min som är så smart, sa att jag bara ska ta det här året som en enda stor upplevelse. Att jag ungefär ska se det som en stor semester, uppleva saker, växa i mig själv och leva livet. Sedan sa hon också att det här är något jag bara kommer få uppleva en gång i hela mitt liv, för att om man gör det senare i livet kommer det inte alls vara på samma sätt. Mamma fick aldrig en såndanhär chans att åka, och det är hon väldgit ledsen över. Jag är så tacksam och glad över att jag gör detta. Jag är så otroligt taggad, men samtidigt lite nervös. Om bara 2 dagar, 6 timmar och 35 minuter befinner jag mig på Arlanda för att checka in och påbörja mitt äventyr.
Att säga hejdå till alla är otroligt jobbigt. Jag vill ha några "mental break down" med min familj innan jag åker. Men det är som att jag inte känner något när jag är med min familj, det är jättekonstigt och går inte att förklara. Det kanske låter sjukt, men det är något jag har lärt mig i somras. Att man verkligen ska gråta ut och bara ta ut alla känslor på en gång, för att då är det lättare att gå vidare sedan. Man ska inte hålla inne något för då blir det bara jobbigare i längden.
Oj vilket luddigt och oklart inlägg detta blev såhär på kvällskvisten. Men det är också så som mina känslor är - luddiga och oklara, samtidigt som de är tydliga. Haha, vet inte varför jag skriver detta för typ ingen som läser detta kommer ju förstå. Men ska sova nu iallafall, imorgon väntar en tung dag och jag kommer nog inte uppdatera något. En godnattpuss till alla som orkade läsa detta
Jag kände exakt samma med min familj. Man vet inte riktigt vad man ska säga för det känns liksom inte. Jag satt och pratade lite med min mamma kvällen innan jag åkte och det var supermysigt. Det kändes liksom inte som ett hej då vilket var skönt. Det stora hej då:et kom på flygplatsen när jag skulle säga hej då. Det var jobbigt men också skönt. BRA INLÄGG
Sophie