-
Publicerat den
Till slut kom alla känslor på samma gång. Vissa av de känslor som förnekats och lagts åt sidan, vissa av de känslor som bara väntat på att komma fram och vissa känslor som alltid svagt funnits där. Helt plötsligt kom alla samtidigt, som en våg som sklöjde över mig och lät mig drunka i alla tårar och förtvivlan. Det var så mycket blandade känslor, känslor om allt, det var för mycket på en och samma gång. Jag kunde inte längre hålla allt inom mig och låtsas att le, till slut brast det och tårarna tog aldrig slut. Kroppen bara skakade och jag kände mig så liten och tom. Så hjälplös på något sätt. Känslan av att inte räcka till för någon. Samtidigt som tankarna hade sin egen bergochdalbana i mitt huvud, så var huvudet helt tom på tankar. Det var så mycket att det blev ingenting istället. Där satt jag, i soffan, med mina bästa vänner vid min sida. Och ändå kände jag mig så ensam. Hur kan man känna sig så ensam när de personer som får en att känna sig så levande, sitter precis bredvid en?
Aldrig som igårkväll har jag känt mig så svag, tom, ensam och att jag inte räckte till. Men det är vid såndana här tillfällen man verkligen inser hur bra kompisar man har. Hur liten man vore utan dom och hur mycket man älskar dom. Jag har redan sagt hejdå till några av mina närmsta vänner, och fler väntar. Att säga hejdå till någon som man verkligen älskar för ett år är det jobbigaste jag har varit med om. Samtidigt som jag så gärna vill till USA undrar jag vad fan jag har gett mig in på. Varför tog jag inte den enkla vägen och bara stannade hemma?
Aldrig som igårkväll har jag känt mig så svag, tom, ensam och att jag inte räckte till. Men det är vid såndana här tillfällen man verkligen inser hur bra kompisar man har. Hur liten man vore utan dom och hur mycket man älskar dom. Jag har redan sagt hejdå till några av mina närmsta vänner, och fler väntar. Att säga hejdå till någon som man verkligen älskar för ett år är det jobbigaste jag har varit med om. Samtidigt som jag så gärna vill till USA undrar jag vad fan jag har gett mig in på. Varför tog jag inte den enkla vägen och bara stannade hemma?
